Genusdoktrinen
Vad händer när tanken blir ofri i jämställdhetens namn?
En revolution sveper genom våra universitet. Den kallas jämställdhetsintegrering och används som täckmantel för en radikal och djupgående process. Kvinnor kvoteras in, bakom lyckta dörrar. Forskare tystnar av rädsla för repressalier. Kunskapen snedvrids när forskningsmedel villkoras med att man måste anlägga ett genusperspektiv – om det så är glaciärer, mumintroll eller brofästen man forskar om. Det som nu sker på universiteten påverkar snart hela samhället.
Anna-Karin Wyndhamn, doktor i pedagogiskt arbete vid Göteborgs universitet, har jobbat i nästan tjugo år med jämställdhetsfrågor. Men när hon började på Nationella sekretariatet för genusforskning, som då hade ansvar för att stödja jämställdhetsarbetet vid alla lärosäten och forskningsråd, upptäckte hon ett radikalt förändringsprojekt hon inte kunde stå bakom. Hon tog kontakt med Ivar Arpi, ledarskribent på Svenska Dagbladet, och tillsammans bestämde de sig för att granska de makthavare som sprider genusdoktrinen i Sverige.
Genusdoktrinen
Teorier som er så ekstreme at de neppe ville hatt støtte av mer en et 1-siffret prosentandel av befolkningen, har i løpet av de siste 25 år blitt nærmest offisiell svensk politikk. Denne utviklingen har vært kamuflert under tilsynelatende ukontroversielle likestillingspolitiske programmet kalt "jämställdhetsintegrering". Pådriver for denne politiske aktivismen har vært etaten "Nationella sekretariatet för genusforskning" som har vært tungt bekvinnet med tilhengere av ytterligårende kvotering og inngrep i forskningsfrihet.
Forfatterne (journalisten Arpi og pedagogikkforskeren Wyndhamn) drøfter hvordan radikal kjønnsforskning er i direkte motstrid til forskningskonsenus og universitetenes formål siden de bygger på grunnideer som fornekter biologisk kunnskap, empirisk etterprøvbarhet og idealet om objektiv vitenskap.
Hva er regner Arpi og Wyndhamn som idégrunnlaget innen de nyeste retningene innen kjønnsforskningen?
— "Men med intersektionalitetsteorin följer ofta ett par problematisk
Genusdoktrinen
Genusdoktrinen är en bok skriven av Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn, utgiven , som problematiserar svenska universitets tillämpning av genusvetenskap i sitt genomförande av jämställdhetsintegrering.
Bakgrund
Jämställdhetsintegrering innebär att universiteten skall göras mer jämställda vilket bland annat berör kurslitteraturlistor, tjänstetilldelningar och fördelning av forskningsanslag. Jämställdhetsintegrering genomdrevs först av det Nationella sekretariatet för genusforskning och sedan togs genomdrivandet över av Jämställdhetsmyndigheten.[1]
Författare Anna-Karin Wyndhamn har en doktorsexamen[2] i pedagogik och var tidigare anställd hos Nationella sekretariatet för genusforskning. Sekretariatet är en nationell enhet vid statliga Göteborgs Universitet, och Wyndhamns dagboksanteckningar från sin tid på sekretariatet utgör en av bokens källor.[3] Boken har sitt ursprung i en artikelserie påbörjad i november år som Ivar Arpi skrev i Svenska Dagbladet,[1] och som tog avstamp i att Erik Ringmar vid Lunds universitet ålades att ta med Judith Butler på litteraturlistan i hans kurs om reaktionen mot moderniteten vid förr
En ensidigt vinklad genusattack
Vissa studier överdrivs medan annan forskning skjuts åt sidan när tesen ska drivas hem
I ”Genusdoktrinen” menar Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn att ”en revolution sveper genom våra universitet. Den kallas jämställdhetsintegrering och används som täckmantel för en radikal och djupgående process.” Revolutionen drivs på av genusvetare som försöker åstadkomma politisk förändring genom att bland annat ge en ensidig och vinklad forskningsbild.
Argumentet om hur ”genusdoktrinen” fungerar och har tagit allt större plats på universiteten bygger på en blandning av Anna-Karin Wyndhamns berättelser om sina upplevelser från nationella sekretariatet för genusvetenskap, dokumentstudier, intervjuer och forskningsartiklar.
Tyvärr bygger denna slutsats på ett vinklat axplock av studier, vars slutsatser också överdrivs
Bokens argument hade antagligen varit mer effektivt om författarna inte själva begagnat sig av en ensidigt vinklad bild av forskningen. Ett tydligt exempel är -lägesbeskrivningen av jämställdheten inom akademin.
Här menar ”Genusdoktrinen” att det historiskt sett funnits jämställdhetsproblem, men att det i dag snarare är kvinnor
.