Så var den sista delen i Karin Smirnoff trilogi här. Jag hade längtat! Kanske för mycket, så jag läste nästan hela boken på en gång. Sen var den plötsligt slut, och det kändes tomt. Sorgligt. Jag vill ha mer. Kände nästan direkt att jag ville läsa om trilogin, för att kunna stanna hos Jana.
Senaste boken slutade med att Jana försökte rädda sin bror Bror från att falla utför ett stup. Men Jana kunde inte hålla fast honom och Bror föll. Den här boken tar vid där den andra slutade, när Bror dör. I den här boken försöker Jana förstå hur hon ska klara sig utan Bror. Hon hade ju precis fått ut Bror från Gemenskapen för att hon inte kunde vara utan honom, och nu är han borta på riktigt. Fast han är ändå kvar. Jana pratar med honom och han svarar.
Den här berättelsen knyter ihop trådar, men såklart följer Smirnoff sitt vis att berätta här med. Trådarna knyts inte ihop helt. Vi får ungefär veta hur det går med Janas kärlek, ungefär vad som händer uppe i Gemenskapen, ungefär vad som händer i hemtjänsten och ungefär vad som händer med konsten. Men hon balanserar det så bra, hon lämnar ut exakt så mycket svar jag vill ha. För att ingenting ska bli övertydligt, eller för att det aldrig s
Smirnoff i mål med gnistrande romanprojekt
Nej, inte det också. Detta är bara för mycket. Så låter de, de inre protester som gör sig gällande under läsningen; de som gör att jag måste läsa med ena ögat stängt och det andra försiktigt kisande. Tål det här lasset en hiva makaber förveckling till, verkligen? Aldrig har jag läst något så överlastat som Karin Smirnoffs romantrilogi om Smalånger, den som nu avslutas med ”Sen for jag hem”, och såhär ligger det till: hela rasket borde, enligt normala naturlagar, stjälpa. Men, så gör det inte det. Varför?
Du måste öka farten, säger min ridlärare om min sketna balans i den nedsuttna traven, annars går det inte. Det är som att cykla, går det för långsamt blir det vingligt. Jag tänker på det, alldeles utmärkta, rådet när jag läser Karin Smirnoff. Det är tempot som gör det. Hon håller tillräckligt hög hastighet för att bibehålla balansen. Rak kurs mot slutpunkten bara, inga tveksamheter, det är på den målmedvetna styrfarten det hänger.
Och på språket, naturligtvis. I det bor nämligen den nödvändiga kontrasten mot den överladdade handlingen. Det är kargt, knappt och tillknäppt, precis som janakippo själv, Smirnoffs hårda, men förvånand
Sen for jag hem
Bror dog och lämnade mig kvar. Repet lossnade. Vi gled. Vi föll.
Janakippo har bara den inre rösten kvar av bror. Han säger saker hon vill och inte vill höra. Ofta är de rätt uppkäftiga mot varandra. Ibland svarar han inte. Men han är för alltid en del av henne, som en martall med dubbla stammar sitter de ihop, alltid.
Janas dotter Diana har förstått att de lerskulpturer som Jana skapat ur minnet efter personer hon känt och som varit ett slags egen terapi, de är något alldeles unikt. Diana får ett galleri i Stockholm att ställa ut janas konst och hon berättar vid vernissagen om männen hon skulpterat, fyllebataljonen. Och modren.
Jana har bestämt sig för att göra upp med sitt förflutna, vi får ta del av tiden i Stockholm då hon studerade på konstfack. Det är en brutal berättelse om övergrepp och kränkningar som blivit en följetong i janas liv. Dock är jana ingen svag människa, tvärtom, hon är en överlevare och kämpe, en pricksäker skytt som får svaga män förbannade. Likväl kan hon inte stå emot det som kan göra ont och dem som behandlar henne illa. Dock kommer hon här till insikt, vad betyder mest för henne, vilka val behöver hon göra.
Tredje bok
Serie:Jana Kippo
Författare:Karin Smirnoff
Format:Inbunden
Antal sidor:
Förlag:Bokförlaget Polaris
Recensionsexemplar(Se "Om")
Från förlagets sida:
"Janakippo lämnar Smalånger för att delta i en utställning i Stockholm. Där kommer hennes förflutna åter en gång i kapp henne, samtidigt som nya möjligheter öppnar sig. Kanske innebär det en chans till ett värdigt liv. Med kärleken och konsten som kraft. Om det inte vore för john bror diana och de andra som kallar från norr."
Jag har läst de två tidigare delarna i serien (länk till recensionerna finns längre ner på sidan) och älskade dem. Det förde med sig att jag hade väldigt höga förväntningar på den här tredje delen.
I den här boken åker janakippo ner till Stockholm och därifrån till Bohuslän och i och med det så försvann många igenkänningsmoment för mig. För mig hör Janakippo i Smalånger bland folk som har samma drastiska sätt att uttrycka sig på, samma typ av galghumor och överhuvudtaget samma inställning till livet som Janakippo har. Det jag saknar är miljöerna och människorna där uppe i norr, det blir inte riktigt samma sak när hon befinner sig i Stockholm och Bohuslän även om hon
.